Dräng och Piga

Barnen introducerades redan tidigt i arbetslivet. Det ansågs vara den bästa vägen att anpassa sej till samhällets kultur och dess regler. Ofta blev skolarbetet lidande. Redan vid 8 års ålder fick barnet börja hjälpa till med allehanda sysslor. De fattigaste familjerna var ofta tvungna att skicka iväg sin 8-åring till arbete utom hemmet. Detta hände ända till sent mot slutet av 1800-t. Även från välbärgade gårdar sändes halvvuxna barn till andra bönder som drängar eller pigor innan de var mogna för större uppgifter. När jordbrukets underklasser växte under början av 1800-t uppstod en verklig klass av tjänare där många förblev i samma ställning hela livet.

Kortfattat om Sysselsättningspolitik och Fattigvård

Ända sedan medeltiden har staten även drivit en sysselsättningspolitik med syfte att trygga tillgången på arbetskraft inom jordbruket och bergsbruket. Men denna hade också andra mål.

Man ville hämma lösdriveriet, minska påfrestningarna på fattigvården samt hävda rättssäkerheten för den enskilde. Målen säkerställdes genom olika regleringar. Viktigast var kravet på laga försvar - ursprungligen det skydd som adelns tjänstefolk hade mot utskrivning, senare skydd mot att behandlas som lösdrivare - och den därmed sammanhängande tjänstehjonslagstiftningen.

Stadgandena kan för den obesuttna allmogen i praktiken sägas innebära krav på årstjänst (upphävda 1770). Samtidigt måste man dock på flera håll tolerera säsongarbete och daglöneri.

Under tidernas lopp utfärdades åtskilliga stadgor som reglerade arbetslivet förutom tjänste- eller legohjonsstadgorna. Under åren 1686—1789 skulle t.ex. antalet tjänstefolk städjas i relation till hemmanets storlek, och 1723-1787 rådde förbud för bönderna att behålla sina vuxna barn hemma när dessas antal översteg det högsta tillåtna antalet tjänstehjon med mer än två.

Med tjänstehjonsfrågan var fattigvårdsproblemet sammankopplat. Kommunerna hade skyldighet att sörja för sina fattiga. Man sökte därför hindra inflyttning av obemedlade. De s. k. sexmännen hade i uppgift att övervaka löst folk som inte ville ta årstjänst. Sexmännen skulle också hålla ett öga på att jordbrukare inte gav tillfälligt arbete åt sådana som saknade laga försvar.

Föreskrifterna om laga försvar — under vilka backstugusittare, husmän, inhyses och under vissa förhållanden även torpare föll — mildrades efter 1800-talets mitt och upphävdes 1885.

Från 1800-talets början och ett halvsekel framåt ordnades allmänna arbeten, antingen i statens regi eller med statsbidrag. De bestod av kanalbyggen, strömrensningar, befästningar och järnvägsbyggen. Även om de ursprungligen ej var avsedda som nödhjälpsarbeten, fick de småningom en sådan funktion.