 |
| Det här handlar om en episod som kanske jag var upphov till. Men den handlar om ett
tillfälle när jag som 4 - 5-åring blev sänd som ett bud till Moster Signe och när jag blev
väldigt betänksam vilket kunde vara rätt handling. Jag bodde då som barn hos min morfar och mormor i stugan i Östergransjö, belägen mellan dammet i Ledingåns början och järnvägen. Hemma i stugan var förutom morfar och moster Linnéa även någon av släkten från Helgum, jag tror moster Lilly, där och någon av deras barn. Där var också moster Karin och säkerligen någon fler. Frans och något av hans barn var uppe hos moster Signe efter det dom varit hos oss. Anledningen till samlingen av släkten var att mormor var sjuk i "hosta" vilket föreföll mig som tämligen ofarligt, det var många personer som jag visste om som led av sådan, som man alltid blev bra ifrån. Jag såg inte något allvarligt i det. Nu hade mormor tydligen blivit akut sämre på det var väl söndagseftermiddagen. De bekymrade mostrarna som sände mig som bud till moster Signe att mormor ville att morbror Frans skulle komma tillbaka till henne och sjunga några psalmer och religiösa sånger. Morbror Frans var en duktig sångare så han sjöng ofta på baptistförsamlingens möten och andra sammankomster också. Mormor kände att slutet nalkades så att hon kände ett behov av att höra alla de kära sångerna sjungas i hennes närhet.Jag hade inte ditintills förstått hur sjuk hon var så att det kom fram som en fruktansvärd bild för mig hur det hade gått vid tidigare allvarliga situationer. Det var min mor som hade dött, moster Augusta, morbror Frans lilla Ville och någon annan också. Det gemensamma för alla tillfällen var att morbror Frans hade varit hos dem och sjungit! Om det nu innebar att mormor skulle dö därför att morbror Frans skulle komma och sjunga för henne, då gällde det att på alla sätt försöka hindra att han kom och sjöng! Jag hade ju otvetydiga bevis för vad som blev följden av sången! Jag tyckte så bra om morbror Frans och det var säkert inte av någon ond vilja som det blev så som det blev. Han kanske inte visste det! Så gick tankarna kors och tvärs i den femåriga hjärnan. Jag kunde ju inte hjälpa att jag genomskådat konsekvenserna. Vägen upp till moster Signe var 7-800 m lång och under den gångtiden måste jag hitta en lösning som räddade mormor! Jag gick väl betydligt långsammare än vad jag brukade, ju mer jag kunde dra ut på tiden desto bättre. Men inget dök upp i min tanke. Jag kom upp till moster Signe utan att jag funnit på någonting. Men plötsligt kom ideen när jag såg att några släktingar fler än morbror Frans var där: Om jag bjöd alla att komma hem till oss kunde väl morbror Frans inte ge sig tid att sjunga! Morbror Jonas och moster Signe såg förvånade ut men gjorde sig iordning, deras gäster var redan klara. De visste att mormor var sjuk. Det var väl sämre med sjukdomen, så bäst att gå. Jag fick på det sättet ihop sju-åtta personer som jag kom som anförare för och med morbror Frans i spetsen. Jag kände mig glad för att jag lyckats rädda mormor från en säker död! Moster Linnéa som skötte om hemmet när mormor var sjuk såg mäkta förvånad ut. Hon tyckte väl att det inte gick att få fram någonting med en sådan pojkvasker så det var bara att ta emot dem! Hon visste inte vilka noggranna överväganden som föregått beslutet! Hur som helst, de blev välkomnade in till köket där vi alla bodde. Mormor syntes glad över besöket där hon låg i sin bädd i utdragssoffan som står i köket ännu. De äldre talade om en massa saker och frågan om sång kom inte upp. Jag satt där som på nålar och ville vakta på att inget farligt skedde. Det var väl på slutet mot kvällen och tiden för uppbrott närmade sig som morbror Frans fick tillfälle att sjunga en sång som mormor tyckte om. Sedan gick alla hem till sig. Jag var nöjd och belåten att allt gått så bra, någon enstaka sång kunde väl inte skada så mycket! Men mormor dog i alla fall efter någon tid och jag blev mäkta bestört över att mina iakttagelser inte hade stämt! Morbror Frans var inte farlig som sångare och det var nog så att han inte var orsak till att så många av våra släktingar gått bort och att man ville lyssna till honom därför att man fann tröst i hans sång och att han sjöng så väldigt vackert. Jag har många gånger under de gångna åren bett Vår Fader om förlåtelse för att jag misstog mig så grovt. Men så går det när man blandar ihop orsak och verkan! |
|