|
Jag har så många minnen från min vistelse där en sommar i sjuårsåldern. Jag var där tillsammans med morfar Jonas Petter. Bara det var
en upplevelse, så som han kunde berätta! När vi åkte dit for vi med tåget Forsmo-Hoting. Resan upp genom Ådalen var underbar. Naturscenerierna sitter oförglömligt kvar i minnet. Jag minns att vi gick ett stycke efter banvallen i Hoting och satte oss och åt smörgåsar, och jag minns att det var ägg på dom! Men jag var så ivrig att komma iväg till Björvallen, som jag hört talas så mycket om. Och äntligen framåt eftermiddagen så ropade konduktören ut "Björvallen". Och där stod moster på perrongen med stoppflaggan i hand. Hon "postade" för tåget till varje persontåg (ett par gånger om dagen). Det gick så till att hon stod med flaggan utrullad med pinnen i horisontellt läge och med duken hängande stilla. Hon fick inte vifta stopp utan det gjorde konduktören, som steg ner på vagnsfotsteget och viftade till lokföraren att stanna. Det fungerade. Jag kallade moster för "stins" men det sa hon att jag inte fick göra. Hon var "post". Var det för att hon var kvinna som hon inte fick stanna tåget? Moster fick ha en armbindel på sig när hon "postade" för tågen så man kunde se att hon var järnvägstjänsteman. Så kom vi upp till deras stuga. Den låg på andra sidan (ovanför och väster om) järnvägen. Det var ca 100 m från stationshuset och över järnvägsspåren. Uppe på en backe i söder nära järnvägen låg en liten stuga som morbror Ante brukade hålla till i. Han hade en radiomottagare där med hörlurar som jag brukade få lyssna på. Men jag vågade naturligtvis inte skruva på den. Det var troligen en kristallmottagare, som ovanpå hade en vridbar fyrkantig spole, ca 10 cm vid, och ställd på ett hörn. Jag minns att vi lyssnade på Farbror Sven som hade "barnens brevlåda". Ni må tro att det var högtidsstunder för mig som bara hört talas om att det i Amerika (av Oskar Ross, se Björn Espell) fanns sådana apparater i bruk! Och så bjöd morbror Ante på okokta havregryn med socker och hemmjölkad mjölk. "Gosse, du ska äta havra så blir du stor och stark" brukade han säga. Och det har nog stämt in. Han hade långa och hårda arbetsdagar i värmen utefter järnvägen. Han hade långa sträckor att hålla fria från ogräs på "järnvägsbanken". Jag fick följa med ibland ut på "sträckan", och då kunde det hända att vi träffade banvakten på grannsträckan också. Åkturerna på dressinen var roliga. Ja, jag minns morbror Ante som en snäll och vänlig man som jag kom väldigt bra överens med. Nästan varje kväll gick vi till stugan och lyssnade på radio. Undra på att minnena sitter kvar! Jag har haft förmånen att resa mycket i världen men minnena från Björvallen sitter djupast kvar. Det är det bästa jag har upplevt! Morbror Ante var en vaken och tekniskt intresserad person som lärde mig hur man måste ordna med antenn för att kunna höra radio. Och han berättade om järnvägen och hur saker fungerade där. Jag minns honom med glädje. Han har präglats in i mitt medvetande fast jag bara var 7 år. Moster Margreta tjänstgjorde varje dag inne på expeditionen några timmar. Då var Morbror ute på sträckan, han for medan jag sov på morgonen. Hon hade massor att skriva, många meddelanden att ta emot, t ex om vagnar som skulle komma för lastning av sågen, som var igång då, om tågtrafiken och sådant så det var fullt upp för henne. Stationen var en "anhalt" d v s ett pinnhål lägre än stationen vi hade i Graninge, men det hade varit en stationskarl där också. Det hade ju funnits ett sågverk till där och naturligtvis mycket folk. Deras enda resmöjlighet var som jag förstår tåget. Bilar var det ont om och vägen till Munkflohögen var svårframkomlig för bilar. Det låg en jättestor gran över vägen som vi när jag var ute och åkte med alla i familjen med en T-ford, körde runt om bland träden. Vid det här extra skrivbordet fick jag sitta med papper och flera stämplar som jag klottrade papperen fulla med. Ibland kom det någon som ville köpa biljett också. Tro att jag var stolt där jag satt inne på expeditionen! Jag kände ju bara till exp. i Graninge dit ingen civil fick komma in. Som man kan förstå räckte knappt dagarna till och jag vet inte om jag hade tid att äta ens. Morfar minns jag inte att jag såg till på dagarna. Han hade väl sitt att göra. Några kor minns jag inte heller att jag såg till hos dem men huset var som jag minns sammanbyggt med ladugården. Kanske de hade korna inhyrda hos någon? Och hur skulle hon ha orkat att sköta både lagård och stationen? Linnea tjänade då inte så långt borta och var ofta hemma och hennes pojke Arne som jag lekte med när han var hemma, vi hade mycket kul med att åka tralla på det långa, raka sidospåret och att leka på brädgården där de hade långa "decauvillespår" till brädstaplarna. |
|