Morfar och Spickensill.

Ett barndomsminne av min far Folke Gradin

Kungl. Majt. hade på något sätt uppmärksammat att det inte var betalat hundskatt för Spickensill så som han hade bestämt att det skulle göras. Morfar Jonas Petter som tyckte att tjänat Konungen så länge för så knapp lön ansåg att det måste föreligga något fel då man begärde lika mycket i vad man kallade för skatt som han fick i pension för en månad. Nej, sa han, här har vi ko, get, kalv, gris och katt men ingen har krävt någon skatt för dessa, varför ska jag då betala för hunden som bor inne i köket och äter resterna av vår mat! Aldrig på tiden! Han höll benhårt fast vid detta i instans efter instans i rätten och till slut insåg man att här var inga pengar att hämta så han förelades att sitta av böterna med tre dagar i fängelset i Härnösand.

Alla mina mostrar i närheten samlades hemma under gråt och tandagnisslan. Detta var ju en skam för hela släkten, och det bara för Jonas Petters envishet. Men morfar han gick och gladde sig att få göra en så lång resa, det var bara Oskar Ross och Per Thornberg, som kommit hem frå Amerika, som hade varit så långt och kanske litet längre.

På avresedagen kom länsman från Helgum med hästskjuts och med den finaste mössa jag nånsin sett och hämtade morfar under familjens gråt. Och resan gick först med hästskjutsen till Graninge station och sedan med tåg till Härnösand. Hur avskedet gick till på stationen vet jag bara genom morfars berättelse men det lär ha varit många där som ville beskåda en brottslings avfärd till fängelset.

De tre dagarna gick emellertid hastigt, alltför hastigt enligt morfar, han hade ju fått bra mat och uppassning bättre än i en kolarkoja i skogen! Morfar var fri nu och stod utanför och såg efter länsman som hade följt honom dit. Men inte kom det någon länsman inte, morfar han var ju en fri man nu och fick försöka ta sig hem på egen hand. Morfar hade ju jobbat på järnvägen och var van vid tåg, så det gick bra att komma till Graninge station. Men ingen länsman syntes där heller, däremot en väldig mängd människor som ville höra om allt som morfar upplevt så långt borta i välden som i Härnösand. Morfar blev mottagen som en hjälte för han kunde verkligen berätta!

Ja, någon hundskatt var det aldrig någon som begärde i fortsättningen, och aldrig betalades det in någon heller. Spickensill levde och var glad i många år efter det.