Livet på ett vallonbruk

Vid ankomsten till Sverige fick den invandrande familjen en bostad i en enkel brukslänga eller en bit mark där man kunde bygga sig ett eget hus och ha ett litet jordbruk. Virke till detta fick man köpa billigare på bruket. Kolarna fick som jag tidigare sagt bo ute i bondbyarna, närmare skogen.

Det var minsann inte lätt att ta sej fram i Sverige på 1600-talet - eller i det övriga Europa för den delen! Vägarna var urusla och få. Sveriges vägväsen var minst sagt torftigt. Åka vagn var förbehållet överklass och ämbetsmän. Vanligt folk fick gå. På vintern var det lite bättre, för då kunde man ju åka släde eller skidor!

Livet var minsann inte en dans på rosor, även om vallonerna var uppskattade av arbetsgivarna som de skickliga yrkesmän de var. Tidigt upp och sent i säng och ibland arbete praktiskt taget dygnet runt. Masugnarna, smedjan och kolmilan måste ju ses till!

Vallonsmeden samlade sina söner och svärsöner omkring sej och bildade formliga familjeföretag. Inte delade de med sej av sina yrkeshemligheter inte! De talade ju också sin franska dialekt och ingen förstod vad de sade! Det tog ett tag innan vallonerna integrerade sig i det svenska samhället.

Mycket är skrivet om vallonska smeder och bergsmän, men sällan hör man talas om vad deras kvinnor gjorde, förutom att sköta om hemmet och barnen! Här i Sverige fick förstås kvinnorna sedan långt tillbaka i tiden ta på sej både tunga och ansvarsfulla arbetsuppgifter på torp och gårdar. Det gjorde vallonkvinnorna också, men dessutom tvingades de ofta att hjölpa till med att krossa malmen med slägga ("boka"), och transportera den vidare i klumpiga roddbåtar. Inte nog med det! I Dannemora gruva tvingades kvinnorna till och med ner under jorden!

Trots allt var vallonkvinnorna en privilegierad grupp. De hade också fördelen att inte dras in i häxprocesserna som drog fram som en farsot över Sverige på sextonhundratalet. De bodde ju under brukets beskydd.

Bruket var en värld för sej kan man säga. Barnen hade en trygghet som andra svenska barn inte fick på flera hundra år. Både pojkar och flickor blev undervisade tills de var 12 år. Då fick pijkarna börja lära sej ett yrke, mestadels i smedjorna. De fick börja som kolpojkar, dvs se till att det fanns tillräckligt med kol, vattenkraft, och luft i bälgarna. Ja, de fick göra allt de vuxna inte gjorde.

Att bli mästersmed var pojkarnas dröm, för mästersmeden vid herrgårdens hammare var kung bland arbetarna och tjänade upp till tio gånger mer än en vanlig dagsverkare.

Flickorna fick fortsätta att hjälpa till därhemma.

En vuxen man var garanterad arbete tills han blev för gammal eller för sjuk att fortsätta. Då fick han till och med en slags pension som han kunde försörja sej något sånär på. Innan det gått så långt försöktes förstås mindre betungande jobb, och vid tillfällig sjukdom blev det besök hos fältskären eller på brukets sjukstuga.

När man blev så gammal att man inte kunde klara sej i hemmet så fick man läggas in på sjukstugan, alltså ett slags ålderdomshem redan då!

Vallonerna var mestadels kalvinister och katoliker, men det dröjde inte så länge förrän de övergick till den lutherska tron.
De var otroligt renliga i jämförelse med den svenska befolkningen på den tiden och kvinnorna höll både hemmet och familjen rena och snygga, och ett bad i veckan var den allmänna regeln!

De bildade en elit på bruken och hade olika privilegier, i början skattefrihet och befrielse från militärtjänst. Vallonerna på bruket blandade sej inte med bondebefolkningen, de slog vakt om sina jobb och gifte sig i början bara inbördes. Även mellan familjerna fanns det klasskillnad, och det visade sej t.ex. i kyrkan där de finaste familjerna satt längre fram än de enklare.