 |
|
Vallonska Rötter |
Varför kom vallonerna hit? |
När Gustaf II Adolf kom till makten år 1611, endast 17 år gammal, såg det illa ut för Sveriges rike. Landet låg i krig med tre av sina grannar:
Danmark/Norge, Polen och Ryssland. Han lyckades dock med enorma ansträngningar först driva danskarna tillbaka från deras framfart långt inne i landet.
Vid freden i Knäred 1613 fick Sverige tullfrihet i Öresund, vilket skulle hjälpa handeln åtskilligt. Under tiden drevs kriget mot ryssarna, först och främst med Jacob de la Gardie som var herre i Novgorod, men sedan med kungen själv i spetsen. Ryssarna tvingadexs sluta fred i Stolbova 1617 och fick avstå från Keksholms län i östra Finland samt Ingermanland. Sverige hade nu så gott som full kontroll över Östersjön och var en stormakt att räkna med. Gustaf Adolf regerade över ett land med stora naturtillgångar som låg och slumrade i ouppodlade marker, väldiga skogar, malmrika berg och mäktiga vattenfall. Men väldigt få drog nytta av dessa tillgångar, för svensken hade ännu inte hunnit skaffa sej affärsvana eller det kapital som behövdes. Landet var fattigt och befolkningen gles. Vid denna tid fanns i själva Sverige bara omkring 900 000 människor och de flesta livnärde sej på jordbruk och fiske. Gustaf II Adolf insåg att Sverige kunde bli en formlig guldgruva med allt detta järn och all denna skog! Som regent över denna stormakt, och med en ambition att ytterligare vidga landets gränser, visste han dessutom att vi behövde tillverka våra egna vapen och vår egen ammunition. Och det behövdes massor av dessa! I det övriga Europa fördes ständigt olika krig och till dessa behövde man förstås också vapen. Kungen beslöt därför att skynda på den begynnande invandringen av yrkesskickliga valloner som förstod sig på bergsbruk. Efter kungens död vid Lutzen 1632 var det drottning Kristinas förmyndare Axel Oxenstierna som styrde tillsammans med fyra andra höga riksämbetsmän, och dessa fortsatte uppmuntra moderniseringen av Sverige. |
| Så här såg Sverige ut vid stormaktstiden. Bilden finns i förstoring. |
 |
|
Den tidigaste järntillverkningen i Sverige var efter våra moderna begrepp obetydlig, men den tillförde ändå en slags industriell
dimension i det svenska bondesamhället. Den utvecklades under många århundraden tack vare lättarbetade gruvor runt om i Mellansverige,
med bränsle från skogen och med bälgar och hjul som drevs av de många små vattendragen. (Ännu fanns ingen möjlighet att utnyttja de
mäktiga älvarna, för deras enorma kraft skulle ha förstört anläggningarna.) Men det var mest för husbehov man smidde och om man exporterade järnet så var det som råvara, osmundjärn. Så köpte man tillbaka det i förädlat skick. I våra ögon var det dålig ekonomi och det tyckte redan Gustav Wasa. Han tog hjälp av tyskar för att få igång en mer lönsam industri. Mot slutet av medeltiden tillverkades järnet av bergsmän, dvs av bönder som hade järnhanteringen som bisyssla. Tack vare denna bisyssla kunde det löna sej att vara bonde i utkanter och skogsbygder som annars varit dömda till fattigdom eller förblivit obebyggda. Av praktiska skäl var bergsmännen organiserade i större grupper som kallades bergslag. Bondebergslaget var ett slags arbetskollektiv där de delägande bönderna arbetade i skift enligt ett överenskommet rotegångssystem och där vinsten delades efter insatsen och efter ägolottens storlek. Detta gällde både gruvdriften och hyttblåsningen. Bergsmännen och deras bergslag hade makt och status redan under medeltiden och deras rättigheter var respekterade av myndigheterna. Det fick de invandrande brukspatronerna bli varse när de försökte annektera bondgruvorna med sitt vanliga maktspråk. Bergslagen kom att spela sin roll i demokratiseringen av landet, och inte sällan finner man representanter för dem i politiska sammanhang. Bergsmännens värld förändrades radikalt på 1600-talet då stångjärnet, den tidens moderna smidbara exportprodukt, började framställas vid större anläggningar som grundats av borgare eller adelsmän eller andra som hade tillgång till pengar. De fick då nöja sig med att smälta malmen till tackjärn och sälja detta till herrarna vid de större stångjärnsbruken. |
Varifrån kom vallonerna? |
|
Valloner är ett fransktalande folk från centrala och södra Belgien -
provinserna Liège, Hainaut, Luxembourg, Namur och vallonska delen av Brabant.
De utgör en av två huvudsakliga folkgrupper som bebor Belgien. (Den andra gruppen är flamländare som talar en sorts holländsk dialekt.)
Vallonerna har sina rötter hos celter som var tvingade fly till norra Gallien vid germanska invasioner, dvs de så kallade Belgae, som Julius Caesar beskrev dem i sina
kommentarer. Vallonien hade fram till 1600-talet ansetts som Europas vapensmedja. Men kriget mellan Spanien och de Förenade Nederländerna år 1621 kom att sätta stopp för dess blomstringstid, och landet blev en krigsskådeplats, industrin utplånades, och många valloner gav sej av norrut, lockade av de goda utsikterna i Sverige. Redan på 1580-talet hade två av dem, Wellam de Wijk och Wellam de Bescher, kommit till Sverige och fått i uppdrag att sätta fart på järntillverkningen. Den rike köpmanen Louis de Geer i Amsterdam ställde upp som ekonomisk garant och redan innan han kom till Sverige år 1587 hade han ett stort ekonomiskt i flytande i vårt land! När han så kom hit gjorde han Norrköping till sitt "högkvarter". Staden blev centralort för invandringen och industrier av olika slag växte snabbt upp. Den långa resan från Vallonien gick via floden Meuse ett stycke från kusten till Utrecht och slutligen till Amsterdam varifrån man seglade till Sverige. Innan man lämnade Amsterdam besökte man förstås de Geers kontor för att skriva arbetskontrakt. Trots att Europa var osäker grund i dessa krigstider, så skedde resorna till och från Sverige mestadels fridfullt och utan olyckor. Det får väl antas att mina anfäder bergsmannen Wellam Beneux och kolaren Colas Grenier kom hit under liknande omständigheter i denna dynamiska tid. Wellam Beneux är förresten min farfars farmors farfars farfars farmors far |
Hur såg livet ut på ett vallonbruk?Läs här! |
Mina källor:
|
|