gen_5.html

Winter used to last for six months up here, and it was something of an adventure to come up from Stockholm by car. First of all, there was no real driveway up to the cottage. You had to leave the car at the dam where the lake ends and the burn starts. Then you had to wade through snow, often up to your knees, carrying your luggage or sleeping children. After a walk of about 100 meter you reached the cottage which was boarded up for the winter, unless Uncle Thord had been there and removed the stone from the chimney and warmed up the house beforehand. When you were in and at last had the stove burning, the path to the outside convenience cleared, then you could settle down and have a cosy time. As for the children - well for them it was fun from sunrise to sunset (which happens very early on this latitude).
On this photo Majsan has caught Åsa and Martin on the sleigh outside the cottage door. This must have been in 1965, I guess.

Det brukade vara vinter i sex månader på dessa breddgrader på sextiotalet. Det var ett stort äventyr att resa upp med bil från Stockholm. När man väl kom fram så fanns det ingen riktig körväg upp till stugan. Man måste parkera bilen nere vid dammen, där sjön tag slut och bäcken börjar. Sedan var man tvungen att pulsa genom knähög snö bärande på bagaget och ibland sovande barnbarn! Efter ca 100 meters vandring kom man fram till stugan som var igenbommad för vintern, om inte farbror Thord hade varit uppe och tagit bort stenen på skorstenen samt värmt upp huset i förväg. När man vä hade kommit in och fått eld i spisen och skottat en stig upp till utedasset, ja, då kunde man äntligen börja njuta av vintervistelsen i stugan. Barnen då? Jo, de hade roligt från morgon till kväll (som kommer tidigt på dessa breddgrader).
Det här fotot tog mamma kring 1965, skulle jag tro. Det är Åsa och Martin som har kul med kälken utanför stugan.